(September 15, 1737 - April 28, 1807) was a landscape painter from Brandenburg, who did most of his work in Italy. Hackert was born in 1737 in Prenzlau in the Margraviate of Brandenburg (now in Germany). He trained with his father Philipp (a portraitist and painter of animals) and his uncle, before going to the Akademie der Kenste in Berlin in 1758. Later he traveled to Swedish Pomerania and Stockholm, where he painted murals. He spent from 1765 to 1768 in Paris, with the Swiss Artist, Balthasar Anton Dunker, where he focused on painting in gouache. He met and was inspired by Claude Joseph Vernet, who was already famous as a painter of landscapes and seascapes, and the German engraver Johann Georg Wille. In 1768 Hackert left Paris with his brother Georg, and went to Italy, basing himself mainly in Rome and Naples, where he produced many works for Sir William Hamilton. He travelled all over Italy, gaining a reputation as a talented landscape painter. In 1786 he went to work for Ferdinand I of the Two Sicilies in Naples. He advised on the creation of a painting restoration laboratory at the Museo di Capodimonte, and supervised the transfer of the Farnese collections from Rome to Naples. By this time he had an international reputation, and won commissions from empress Catherine II of Russia, king Louis XVI of France and others. When Goethe visited Naples in 1786, he and Hackert became friends.  Related Paintings of Jacob Philipp Hackert :. | Parklandschaft mit Venusbassin im Berliner Tiergarten | Wallraf-Richartz museum | Flusslandschaft mit Liebespaar | Ausbruch des Vesuvs | Fischerfamilie am nachtlichen Lagerfeuer mit aufgewuhlten Meer |
Related Artists:
Jacopo Chimenti
(30 April 1551 - 30 September 1640) was an Italian late-mannerist painter. Born in Florence as Jacopo Chimenti (Empoli being the birth place of his father), he worked mostly in his native city. He apprenticed under Maso da San Friano. Like his contemporary in Counter-Maniera (Counter-Mannerism), Santi di Tito, he moved into a style often more crisp, less contorted, and less crowded than mannerist predecessors like Vasari. He collaborated with Alessandro Tiarini in some projects. Among his pupils were Felice Ficherelli, Giovanni Battista Brazze (Il Bigio), Giovanni Battista Vanni, and Virgilio Zaballi. In later years, the naturalism becomes less evident. The porcelain features of his figures accentuated the academic classical trends that restrained Florentine painting during the Baroque period.
Chazal Antoine
French Engraver and Painter , 1793-1854
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.